Förklaring:

Ett segels aktre kant.

Söm på bred segelduk där seglet vikits för att ge seglet stadga.

Rundhult i gran, avsett att hålla ut ett segels underlik.

Rundning eller bukighet ett segel måste ha. Bukens läge och djup bestäms av segelmakaren.

Lös köl som svarar för det laterala motståndet. Det är i allmänhet gjort av trä.

Varunamn på en amerikansk syntetfiber, som används till segel.

Mått taget från första till tredje hörnet på ett fyrkantigt segel.

Fyrkantig bit av segelduk som används som förstärkning vid revsejsningarna.


Hörnet på seglet som seglet hissas i.

Trekantigt försegel. På svenska västkusten kallas ibland "storseglet" i en spririgg för fock.

På båtar med snedsegel ett segels främre kant.

Tygremsa bestående av segelduk som klipps bort från förliket och sedan sys på.

Segelduk lagd lager på lager och fastsydd på seglens hörn för att ta upp och fördela de krafter som uppstår vid segling.

Seglets nedre främre hörn.

Naturfibermaterial, användes förr till tågvirke. Starkt men känsligt för röta.

Ett segels främre nedre hörn.

Benämning på seglets hörn.

Garnet som löper tvärs över segelduksvåden. Kallas också väft.

Bågar som klipps ut ur seglens överlik och akterlik för att hjälpa seglet att behålla sin form under segling.

Ring- eller hjärtformad skoning inuti en ögla på tågvirke.


Beståndsdel i en lina eller tross. exempelvis består ett treslaget rep av tre kardeler. Kallas även dukt.

Den segelduk man lägger till på underliket så att seglet får en lite snyggare form.

På fartyg med flera försegel, stagseglet närmast för om stagfocken. På västkusten kan focken ibland benämnas klyvare.

Längstgående timmer som ihop med förstäv och akterstäv utgör båtens ryggrad.

En kardel av ett rep som används för att göra en treslagen ring som senare kan sys fast på seglet och ersätta öljetter i mässing.

En båts undervattenskropp, inklusive centerbord och roder, sedd från sidan. Det är konstruktörens strävan att ge båten effektivast möjliga lateralplan. Om det är för stort ökar friktionsmotståndet, är det för litet ökar avdriften vid segling. Då rodret är fristående från kölen talar man om delat lateralplan.

Ett segels sidor eller något som ofta förekommer i detektivromaner.

Rep som sys fast vid segellikets kanter.

Öglor av likrepet som finns på seglets horn (hörn).

Fästa ett segel vid ett stag, mast eller rundhult. Oftast med en tunn lina, sk. litslina.

Ögla av tågvirke i t.ex. ett segels akterlik gjort av en eller flera kardeler.

Trädel att fästa storseglet vid. Oftast tillverkad av en granstam.

Förstärkning genom trädäck där masten står.

Träkloss i botten på båten där masten står.

Den sida på seglet som fästs, litsas mot masten.

Mast som inte har några vant eller stag som stagar upp den utan som står i mastfot och träs genom ett hål i toften eller liknande.

Syntetfiber som saluförs under benämningar som terylen och dacron. Används bl a till segelduk och tågvirke.

Den del av seglet som tas in när man revar.

Att minska segelytan. Vanligtvis genom att släppa ned storseglet så mycket att en revlöddra i mastliket kan surras vi halsen på storen. Därefter kan motsvarande revlöddra i akterliket fästas vid skotet och den revade delen av seglet rullas ihop och surras med hjälp av revsejsingarna.

Kort linstump fästad i ett segels revhål. Sedan det revade seglet rullats ihop binder man om med raden av revsejsningar och knyter råbandsknop.

Tunn ribba i glasfiber eller trä som används av bl. a båtkonstruktörer för att dra långa kurvlinjer.

Den anordning varmed de flesta båtar styrs. Består i huvudsak av ett roderblad nedsänkt i vatten och som häktats fast på akterspegel eller akterstäv. Rorkulten är fästad vid roderbladets övre del. Vanligvis tillverkad i trä.


En segelbåts alla spiror så som master, bommar, spristänger mm. Har fått sitt namn av att de nästan alltid var runda och hult kommer av tyskans Holz, trä.

Rektangulärt segel litsat till en rå ( träbom). En äldre typ var vikingaskeppens segel. Senare det dominerande seglet på de gamla råriggade segelfartygen.

Uttunning av tågvirke när man syr fast likrep på segel. I repens ändar måste man tunna ur kardelens garn allteftersom för att likrepet skall få en snygg avsmalning.

Utvecklingen har gått via linne, som var dyrt, glest och elastiskt och därför svårt att få att stå ordentligt, över bomull, som började användas kring 1850. Bomullsduken var tätare och mindre elastisk men krävde många timmars insegling med lätta skot i svag vind innan de fick skotas hårt. Det var först när de syntetiska dukarna kom som man fick tåligare och mer formbeständiga segel. Dacron, en polyesterfiber kom 1953, och har många värdefulla egenskaper. Den absorberar inte vatten, det ruttnar inte och det behövs inte seglas in. Men med tiden töjer det sig och det betyder att den buk som segelmakaren avsåg skulle ligga på ett avstånd av ca en tredjedel av bredden från masten förflyttar sig med tiden akter ut.

Den ritning som visar seglen sedda från sidan med segelcentrum inritat liksom centrum för den totala segelytan (tryckpunkter för rigg).

En rem som används av segelmakare för att skydda handen samtidigt som man kan skjuta på nålen med den platta av ogarvat skinn, metall eller senare plast som sitter fast på handsken.

Det aktre, undre hörnet i ett segel, där skotet fästs.

Den punkt i båten som ett skot leds till och som ska vara placerat så att seglets form blir optimal och att buken hamnar på rätt ställe.

Det övre, akter hörn på seglet, där spristången fästs.

se sprisegel.

Rektangulärt storsegel vars yttre, övre horn hålls ut av ett rundhult från mastens nedre del, spristången. Seglet saknar bom. Detta var den vanliga riggen på allmogebåtar och finns även på Optimistjollen.

Rundhult som håller uppe sprihornet på spriseglet.

Knoppen på änden av spristången där seglets sprihorn träs på.

Segeldukens kanter som är svetsade och därför inte fransar sig.

Segel litsat till stormasten akterkant.

Tillägg för vikning när du syr.

Tvärgående sittbräda i mindre båt. När toft fungerar som stöd för mast kallas den masttoft.

Den punkt som gemensamt balanserar båtens undervattenskropp och/eller båtens rigg. Förhållandet mellan skrovets tryckpunkt och riggens tryckpunkt avgör hur balanserad båten upplevs under segling.

Segeldukens varp eller inslag (garn) löper längs med segelduken eller tvärs segelduken.

Seglets nedre kant.

Tillägg av segelduk i underlik och förlik för tex. buken.

Varpen är det garn som löper längst med segeldukens våd.

En horisontell linje som visar båtens läge i vattnet, där linjen är vattenytan.

Söm som förenar olika segelvådor, segelbitar.

Den utrullade segeldukens fulla bredd.

se Inslag.

Två hopstansade mässingsringar som förstärker ett hål i tex ett segel. Av engelskan "eyelet" som betyder litet hål.

Seglets övre kant.

Källa: Nautisk uppslagsbok, Bengt O Hult, Prisma